CBA vol 50 was included in the official selection for the Supertoon animation & comics festival of 2021 (July 19-23).

We’re accompanied by some other CBK-related friends/artists, like Komikaze and Stripburger in the magazine selection and Radovan Popović and Igor Kordej in the book selection.

And of course the festival poster was made by Danijel Žeželj.

We won’t be at the festival, but a copy the book will be there!

CBA vol 50 is available at Hybriden, as is CBA subscriptions.

The above was reposted from the CBK website, so as an extra, here’s a bonus sample of my comic from the issue (Algorhythm, a new Piracy is Liberation story):

This one is also available as a separate zine.

My latest published work is an illustration in Ordfront Magasin #3/2021, a special issue about the current state of migration policies in Sweden.

(Click image to see bigger version)

The title of the article translates as “Six years of cruelty”, which refers to the changed policies since the “Syrian refugee crisis” back in 2015. Earlier that year, the Swedish prime minister said that he wants to live in a Europe that is open and helpful when people are in need. In the fall, after a few months of massive refugee immigration, he chose to close the borders. They also “temporarily” stopped most permanent permits of residence, while temporary permits are the norm, along with other restrictions making it harder to pass an application for asylum. “Temporarily” in quotations, because that rule is still active 6 years later and we’re not expected to be going back to normal for a while, if ever. A new law that was passed June 22 of 2021, they made things even harsher. For example, they now have a list of “safe countries” from which asylum applications can be denied with a minimum of deliberation. Which would be hard to combine with the rule that you need individual cause when you apply, but I guess it’s easy if the main goal is to deny asylum for as many as possible and everything else is secondary.

So let’s talk about the normal. Because I’ve seen this 6 year thing mentioned a few times now, and it always bugs me. The text goes on to describe how the whole asylum process has become worse. How asylum decisions are arbitrary, how translators sometime don’t even know the language they’re supposed to interpret but the interviews carry on anyway, how cases are decided without even being thoroughly researched, how lawyers who are supposed to represent the interests of asylum seekers don’t take their jobs seriously etc etc. And I’m sure things have become much worse after the laws were changed BUT all these things were true even before 2015.

I understand the need to really look at the current situation and look at how the laws and practices have become much worse in the last few years. But I also think there is a danger in pretending that if we just go back to the situation as it was in 2014, things would be good again. Because they weren’t.

The illustration I made, representing the migration process as a sort of lottery, was inspired not by what’s happened recently but by how it’s been as far back as I’ve had any kind of insight into the whole thing.

Twenty years ago, we protested against the “refugee storage facilities” (flyktingförvar), as detention centres for asylum seekers are dehumanizingly called in Swedish. People had to hide refugees who weren’t allowed to stay but were desperate not to go back to where they came from. Refugee children were apathetic and mentally unreachable from hopelessness and fear. We were protesting what was called Fortress Europe. Sweden sent money and personnel to Frontex, the EU joint border patrol project designed to keep the unwanted out of Europe. Scientifically dubious age assessments were used to deem children to be older than 18 in order to be able to deport them easier without having to (on paper) violate any UN conventions.
Ten years ago, we were protesting mass deportations to Iraq and Afghanistan, basically active warzones. Palestinians who has been without a country to return to, in some cases for their entire lives, were hungerstriking outside the Swedish Migration Agency in hopes that they would be listened to and finally be allowed to have a place to call home. Various government agencies were cooperating with the Police to hunt for undocumented immigrants in special projects that used racial profiling to find the ones they were looking for.
And none of these things are over. None of them are things of the past, even if the names and methods change slightly, but they are also not things of only these last seven years of even more monstrous policies. And if this is how we treat refugees, it’s gonna be even worse for non-refugee migrants.

The neofascist/ultra conservative/nationalist party Sverigedemokraterna haven’t grown to become Sweden’s third biggest party as a response to Sweden being overrun by hordes of foreign rapists, as they would describe it. They’ve grown in a climate where the “normal” parties have pursued increasingly restrictive migration policies for the last 30 years or so, lending normalcy to anti-immigrant sentiments simply by realizing those sentiments through laws and governmental praxis.

Arbitrary and legally insecure are definitely words to describe the current state of the migration system, and it needs to change. As it has been for a long time, it’s just extra worse right now.

Anyway, if you want to know more (and if you read Swedish), go get the latest issue of Ordfront Magasin. Even if the “six years” rhetoric makes me angry, it is something that needs to be talked about from perspectives other than the currently dominating “immigrants are the cause of all crime and terrorism and all the other bad things” delusion.

Another one in Swedish, mostly becaue I’ll be linking to articles in Swedish. Sorry for that, but I promise the next one will be in English as usual…

Just nu vet jag inte vad som händer, för jag såg precis att Centerpartiet har backat om marknadshyrorna. Eller jag menar den fria hyressättningen för nyproducerade lägenheter. Och för nyrenoverade lägenheter (och så småningom för alla, men det får vi inte prata högt om för det skulle bli en överraskning).

Det finns också andra som kan de här frågorna bättre än jag, så jag tänkte låta dem prata lite, men även om det är så verkar det finnas en del riktigt stora plot holes i den offentliga debatten kring detta. Kan det kanske vara för att många som skriver/pratar om det själva har en hög eller åtminstone ganska bekväm inkomst och bor i bostadsrätter och därför inte har koll på verkligheten för många av oss som skulle drabbas? Kanske är det för att det finns en utbredd fobi mot allt som luktar vänster?

För visst känns det som att det finns nästan en desperation i hur Vänsterpartiet hela tiden måste nedvärderas, misstänkliggöras och oskadliggöras i all offentlig debatt? Nästan som att deras ideologi skulle kunna utgöra ett verkligt hot mot den enda vägens nyliberala politik om folk börjar ta dem på allvar.

Men om vi bortser från partipolitiken en stund… Här är några saker som många verkar glömma/ha svårt att förstå/inte bry sig om:
– Det är inte “betalningsvilja” som hindrar folk från att betala en hyra som kanske går upp med 40% jämfört med hur det ser ut idag. Många av oss har helt enkelt inte råd. Vi har inte tillräcklig hög inkomst, inget undanlagt kapital, ingen möjlighet att plötsligt välja att tjäna mycket mer pengar. Har man ett par tusen kvar varje månad efter att hyra och andra nödvändiga räkningar är betalda så är det inte så lätt, och de som verkar tro det har antagligen inte behövt räkna i huvudet när de går och handlar mat för att veta vad de har råd med.
– Samma sak spelar in i “valet” att bo i hyresrätt istället för bostadsrätt, för den som tror att det kunde vara en utväg. För att kunna ta lån behöver man en viss nivå av inkomst. Och äger man en lägenhet stängs man ute från en del sociala skyddsnät. Om man ser det som en sista men kanske nödvändig utväg att söka försörjningsstöd så får man inte äga en lägenhet.
– Det verkar också finnas någon utopisk tro på att om man inte kan betala hyran så kan man flytta till något billigare, men det är svårt nog att hitta redan nu, och kommer inte direkt bli lättare om alla hyror går upp.
– Att tvingas flytta från sitt hem är inget som någon vill. Det gäller även de som tvingas på grund av ekonomiska orsaker.

Nu när jag skriver detta förstår jag inte riktigt varför jag behöver säga sådana här självklarheter, men jag har också träffat folk som inte verkar kunna förstå att det finns de som har ekonomiska problem helt enkelt bara genom att försöka leva.

Dan Hallemar skrev en rätt bra text i Expressen om den historiska kampen kring hyresrätterna. Nu är den artikeln typiskt nog låst, men här är några citat:

En av de viktigaste sociala rörelserna i Sverige i början på 1900-talet var den som kom från hyresgäster som blev vräkta från sina hem. I församlingarna på Södermalm i Stockholm vräktes vid den här tiden i genomsnitt 600 människor från sina bostäder varje år. Detta på grund av att hyressättningssystemet var helt fritt, utsattheten enorm.
1917 röstade riksdagen med bred majoritet fram hyrestegringslagen och besittningsrätten. Beslutet garanterade hyresgästerna en högsta hyra samt att den som hade en bostad skulle få behålla den. Alla hyreshöjningar skulle godkännas och alla uppsägningar skulle kontrolleras av kommunala hyresnämnder. Hyresregleringen upphörde 1923 mitt under en kraftig lågkonjunktur. De hade setts som tillfälliga krisåtgärder. Hyresgästerna var åter lämnade till fastighetsägarnas godtycke.

(…)

Hyresrätten blev det viktigaste medlet för att uppnå [en generell bostadspolitik som skulle höja alla medborgares bostadsstandard, även de med dålig ekonomi], genom de allmännyttiga bostadsbolagen. Tillsammans med den unika – och fram till 1969 priskontrollerade – bostadsrätten började den sociala bostadspolitiken formas.
De senaste trettio åren har man gjort vad man har kunnat för att vrida klockan tillbaka till den glödande askans år 1923.

För det finns också en oerhörd kraft – ja ilska – i att bostadsfrågan börjat formuleras, precis som då. Den har ofta tagit form som aktivism, som den rörelse mot utförsäljningen av hyresrätter som Nooshi Dadgostar drog i gång 2012 under parollen ”Alby är inte till salu”.
Det här är en kamp som förs över hela Europa.

(…)

Tänk om alla vi som bor i hyresrätt inte är det statarboskap som ni trodde att vi var, tänk om vi också har hem som vi vill bo kvar i, tänk om vi inte är en del i en möjlig flyttkedja som ni funderat ut utan länkade till den plats som vi bor på. Trots att vi inte äger det hem som vi varje dag låser upp dörren till?
Tänk om det hemmet, den nyckeln – den idén om ett hem för oss som aldrig hade råd att vara kvar på den där marknaden – också är ett samhälles idé om att de som inte har råd, de unga, de nyskilda, de som just kommit hit, de som pensionerats med låg pension ska ha råd med en bostad.

Sedan har vi de partipolitiska turerna i riksdagen de här senaste dagarna. Tror det finns en rätt bra sammanfattning på Erik Wiklunds blog. Han pratar om partipolitiska kompromisser och ännu några blinda fläckar som kan bero på hur olika politiker ser på sin yrkesroll:

Den här eliten har så klart också sina företrädare i Sveriges riksdag. Partier för vilka politiken inte finns till för alla oss som lever i samhället, utan för att upprätthålla vissa ekonomiska logiker och transaktioner. Det är det här som gång på gång kallas “förnuftigt” och “balanserat”, det är det här som är “mitten” och att vara emot det är att vara en orealistisk drömmare. Ingen socialdemokrat skulle formulera sin politiska vision på det här viset, men de kan samtidigt inte föreställa sig någonting annat. Striden om marknadshyror sker mot bakgrund av nya skandaler och avslöjanden kopplade till den djupt impopulära men i hög utsträckning politiskt döda frågan om rätten för privata företag att tjäna pengar på vård, skola och omsorg. Den här rätten för en liten elit att ta för sig av resurser som tillhör det gemensamma och samhällets mest resurssvaga är så klart den centrala komponenten både i vad liberaler försvarar med vinster i välfärden, och i vad de kämpar för med marknadshyror. Med stor möda förmåddes Socialdemokraterna förra mandatperioden att presentera ett förslag på hur vinsterna skulle kunna begränsas, men efter Januariavtalet står Vänsterpartiet ensamt i den striden.

Frågan nu är väl vad det innebär att januariavtalet ska omförhandlas, för C lär ju vilja ha något annat i utbyte nu när de inte fick detta. Som typ inskränkt strejkrätt eller slopad LAS eller något annat sätt att spotta oss i ansiktet. Tur att S aldrig skulle gå med på något av det. För det skulle de väl inte? Eller?

Eller?

GBG 2001

June 22, 2021

Last week was the 20 year anniversary of the Gothenburg riots. Thought I should say something about it. Sorry for the Swedish. Sometimes I just need to write in my native language…

Som barn fick vi lära oss att demokrati var bra. Allteftersom vi växte upp märkte vi att det fanns luckor i den etablerade demokratin. De som hade att göra med Migrationsverket, Försäkringskassan eller för den delen arbetsmarknaden i stort, såg att demokratin, tanken om att folket skulle styra, inte nådde alla delar av samhället, inte nådde alla som befann sig i samhället. Det gick att se ganska tydligt att EU inte var ett helt demokratiskt projekt, att Polisen inte styrdes av folket, att storföretagen inte svarade till några väljare utan bara till ett fåtal väl bemedlade ägare och att valutainstitutioner som IMF, Världsbanken etc inte var delaktiga i demokratin trots det stora inflytande de har över våra liv.

Men det fanns ändå de av oss som trodde på demokratin som koncept. Som ville utöka den till något som på riktigt började likna ett folkligt medbestämmande. Rörelsen kan sammanfattas som den utomparlamentariska vänstern och kunde inbegripa allt från anarkister och autonoma kommunister till fackföreningar och Attac (vars egentligen enda fråga rörde något så ödmjukt som att valutahandeln kanske borde beskattas).

Den rörelsen kom till Göteborg i juni 2001 för att protestera mot ett EU-toppmöte (som dessutom besöktes av George W Bush), en del av en global proteströrelse som tröttnat på det demokratiska underskottet och som trodde på att en annan värld var möjlig.

Jag var en av dem. Jag stod utanför Hvitfeldtska som var barrikaderat av Polisens containrar. Jag kom till Reclaim-gatufesten på Vasagatan i tid för att höra att Polisen hade skjutit någon. Jag var med i en av svensk historias största demonstrationer som stoppades av Polisen på vägen ner mot Svenska mässan där toppmötet hölls och tvingades tillbaka upp på Avenyn där jag strax efter såg gatstenar falla som jämna skurar över poliserna och tänkte på alla gånger jag sett eller hört om den motsatta situationen, där Polisen (så sent som bara några veckor tidigare i Malmö) brukade skära av demonstranter från varandra, definiera en grupp som ”farlig” för att sedan gå lös med sina batonger, stoppa in folk i bussar och köra dem ut ur stan eller låsa in dem på polisstation. Eller de senaste dagarna när de hade gått loss på folk både på Hvitfeldtska och på Reclaimet, när de satte tonen för hela situationen. Jag tänkte på de gångerna och kände en stor lättnad när jag såg att de för en gångs skull blev tvungna att backa.

Jag var på Järntorget som spontant hade fyllts med folk i protest mot att Polisen skjutit och misshandlat människor som vid det laget kanske hade dött eller åtminstone var nära döden. Vi var ganska noga med att skilja på rykten och bekräftad fakta, men bland det som klassades som rykten var det lite osäkert vad som var sant, vad som var desinformation eller överdrifter och vilka fakta som undanhölls. När jag och min vän som jag spenderade de flesta av dagarna med lämnade torget möttes vi av poliser som spärrade av gatan precis bakom oss, och just där och då var jag helt säker på att nu skulle de gå in och spöa på alla som var fast inne på torget. En helt logisk känsla med tanke på vad vi sett dagarna innan, men just den här gången blev det inte så. De höll torget flera timmar tills något av befälen helt enkelt tröttnade och gav order om att de skulle släppa torget och gå därifrån. Strax efter det hörde vi via telefon hur de istället (fast inte Polisen utan Nationella Insatsstyrkan) attackerade Schillerska gymnasiet där en del av aktivisterna skulle sova sista natten innan de åkte hem. De gick in maskerade och med automatvapen, drog ut folk halvnakna och tvingade ner dem på asfalten i regnet. Hade de börjat avrätta folk där och då hade jag i den situationen inte blivit förvånad.

När allt detta hände blev jag inte lika chockad som många andra blev. Mitt förtroende för ordningsmakten var så lågt vid det laget, efter flera dagar av massiv repression, och ett par år av att ha varit politiskt medveten innan detta hände och ha hört om hur Polisen ganska regelbundet misshandlade vänsteraktivister i samband med demonstrationer, gatufester och liknande. Jag hade sett det med egna ögon även om jag vid det laget inte blivit drabbad av det personligen (mer än i andra hand när vänner råkade illa ut). Jag visste att sånt hände i andra länder och hade släppt tanken om att det aldrig skulle kunna hända här.

Och sedan kom jag hem från Göteborg. Pratade med personer som inte varit där. Och såg den bild de hade sett av vad som hänt. De kommande veckorna spelade jag in allt jag kom över av TV-rapporteringen på video. Timma efter timma av nyhetsinslag, analyser och debatt, där jag inte kände igen mig i något alls av det, förutom ett inslag i Uppdrag Granskning (och några deltagare som släppts in i något debattprogram och fick utrymme att säga något vettigt). Allt annat var katastrofrubriker, misstänkliggörande, påhejande av polisen, socialdemokrater som gav dem blommor för deras insats, finvänstern som tog avstånd från kravallerna, högern som krävde av alla som hade minsta koppling till vänstern att de också skulle ta avstånd, rena lögner om vem som gjort vad och varför. Köksredskap som beskrevs som vapen i brist på riktiga vapen för att rättfärdiga polisinsater, den mytologiska tyska terroristen som polisen låtsades leta efter men som aldrig fanns, det totala demoniserandet av demonstranter, skönmålandet av poliser och tystnaden om alla delar av protesterna som inte handlade om våld. För där fanns massor av föredrag, symboliska manifestationer, organiserande, diskussioner, folkkök. Saker som antagligen skulle upplevas som positivt av de flesta men som inte fick någon uppmärksamhet alls för att det inte passade in i narrativet.

Det fanns de som trodde att de osynliggjordes på grund av kravallerna, men jag är rätt säker på att de inte hade synts annars heller. Medialogiken säger att vänstern är våldsam och kastar sten och om det inte händer finns inget nyhetsvärde. Det fanns också de som fortfarande hade en tro på ett Sverige som inte betedde sig som en polisstat, där den tredje statsmakten var objektiv och socialdemokraterna var partiet på folkets sida. De kände inte igen sig i hur de skildrades och de kände inte igen samhällets reaktioner. Men även om jag inte kände mig lika förvånad så har de där händelserna, inte helt enskilt men tillsammans med sin större kontext, ändå till stor del format mitt konstnärskap och mitt författande som serieskapare. Ansiktslösa horder av våldsamma poliser är inte bara vanligt förekommande utan finns ofta där som ett självklart inslag. Det är helt enkelt så det är. Ibland kommer jag att tänka på att det kanske inte framstår som lika självklart för dem som inte var där, i Göteborg i juni 2001.

Den sommaren var det vi som var Terroristerna, och det är frustrerande nog svårt att klandra dem som inte var där om de gick på det, för det var i stort sett den enda bilden som fanns. Det backades upp av osedvanligt långa fängelsestraff för de som åkte fast. Lite som att budskapet var: om du beter dig som att Sverige vore något annat än världens mest framstående och demokratiska land, då måste du straffas extra hårt så du lär dig att så är det faktiskt inte. Polisen i andra länder kanske gör fel och använder övervåld, till och med Polisen i Sverige förr i tiden kan eventuellt ha gjort det, men inte här och inte nu. Vet hut, gå till ditt rum i fem år och tänk över vad du gjort.

Sommaren 2001 slutade den 11 september. Efter det var det inte längre vi som var Terroristerna, men inte för att vi fått upprättelse eller för att mediebilden skulle ha hunnit nyanseras nämnvärt utan bara för att uppmärksamheten drogs åt ett annat håll.

As of today, the Arvsfonden project FANZINEVERKSTADEN is officially finished. Fanzineverkstaden itself will live on, more or less in the same form it’s been since it opened (but with less workshops, at least for a while). One of the final things I did as part of the project was this guide for how to put together a zine (only in Swedish so far).

It’s not a basic step-by-step guide for complete beginners so much as it is a list of things that are good to keep in mind to raise the quality of your zine. Or at least avoid some of the pitfalls you might stumble into on the way. Short recommendations for file formats, resolution, technical design issues, distribution etc. Useful things.

Download it here.

The plan is to also make an English version at some point in the near(?) future.

SIS (Stockholms Internationella Seriefestival) is up and running now, and I sell two digital comics at Seriefrämjandet’s Seriemarknad. The link sets off all my virus alerts here, but it should be safe so if you can’t open it, try another webreader.

This is my first try at selling digital comics. I wanted to sell them as CBR files (a classic format for pirated comics), but that wasn’t allowed so I made them in a more regular format (collections of JPGs).

Piracy is Liberation 001-004 bundle
I met someone once who told me that finding the first two Piracy is Liberation books on thepiratebay when she was young changed her life. I think she exaggerated, but just in case, here are the first FOUR books of the series in a ZIP bundle. Unzip and read as JPEGs.
Political theory, filtered through autobiography, masked as fiction
in the form of cyberpunk postapocalypse.
265 pgs, in English, 50 sek

Spyware
A Piracy is Liberation short story.
Spyware knows that they’ve implanted surveillance equipment in her teeth, bu no one believes her so she leaves City and wanders into the desert to do something about it, but she finds more than she expected. This short story was a finalist in the 4th Morning International Comics Competition in Japan. Unzip and read as JPEGs.
32 pgs, in English, 15 sek

Order both here.

BURNOUT

May 26, 2021

Right now, you can go see the BURNOUT exhibition at Hybriden.
It’s the release exhibition for the latest issue of CBA, which you can order here.

I’m the main editor of this issue, and I think there’s some great stuff in there.

Burnout has become an increasingly normal part of everyday life for many of us since the term was getting widespread use in the late 1900s. From hospital staff to comic creators to basically any job in the gig economy. Anyone who doesn’t have a steady income, or who is expected to do more work in less time than is reasonable, can feel it. So who or what is to blame? Could we create a situation, a systemic change, to avoid the conditions that cause burnout?

Of course, I’ve been working on my own burnout for about 20 years. I haven’t quite broken down yet, but who knows how long that can last? So when it was my turn to helm a new issue of CBA, I thought this theme must be one with a high recognition factor, not least among comics creators. We didn’t mean for the deadline to be extra short, but when it turned out that way it was tragically fitting.
In the end, I’m quite happy with the result.

Comics by: Steve Nyberg [SE], Mattias Elftorp [SE], Henna Räsänen [FI], Iso Sling Lindh [SE], Tom Mortimer [UK], Radovan Popović [RS], Aleksandar Opačić [RS], Manuel Rodriguez Navarro [DE], Felipe Kolb Bernardes [BR/DE], Korina Hunjak [HR], Julia Nascimento [BR], Aiden Kvarnström [SE]. Texts: Kinga Dukaj [SE], anonymous [SE], Lisa Weibull [SE]. Illustrations: Rasmus Gran [SE]. Cover & main editor: Mattias Elftorp [SE].

My own contribution, apart from the cover and editing, is a comic called BurnOut Boy. An attempt at comedy/semi-autobiography. Here’s a page:

Generations

May 21, 2021

I just got the new issue of Brand in the mail the other day. The theme is Generations (of activism) and they used two of my illustrations for the 90s chapter in an article about the autonomous movement in Skåne.

These drawings were published some years ago in the book Trettionde November, by Andrés Brink Pinto and Johan Pries. It’s about the autonomous/antifascist demonstrations in Lund that used to happen each November 30 when various nazi groups used to march in commemoration of Karl XII, the old Swedish king who spent most of his regency waging war against the rest of Europe. Very glorious. Legend has it he was shot by one of his own soldiers who used a button from his uniform as a bullet. Here’s a replica I’ve had since I was a kid…

I guess that’s what happens when you expect people to kill and die for you but you don’t pay them enough for bullets. There’s an anarchist point in there.

If memory serves, the nazis stopped their royalist celebrations after a final big riot in 2008. Don’t say a riot never lead to anything good.

Speaking of antifascist wins, did you hear about how the people of a neighborhood in Glasgow stopped a deportation not long ago? They just turned up, more and more people, to stand in the way until the deportation was stopped.

Also, Italian dock workers recently refused to load weapons that were being shipped to Israel to be used to murder Palestinians.

Small victories considering what we’re up against. We could use more news like this these days. Lots more…

The New Frontier

May 7, 2021

Today, the new Tusen Serier exhibition opens at Hybriden.

It’s a sci fi project about border politics that also touches on other subjects. It was started by Open Art Week as a collaboration between Tunisian and Italian comic creators, as the first of (so far) two such exhibitions. We got the opportunity to join and expand upon their concept with artists from the network connected to Tusen Serier and Hybriden.

The showcased artists in the Tusen Serier edition are:
Elida Maiques
Korina Hunjak
Julia Nascimento
Felipe Kolb Bernardes
Leviathan
Ana Biscaia
Amalia Alvarez

and me

You can see the exhibition now at hybriden.se

It’s been some work with coordination, programming etc, but it feels real good to be part of this project.

Here are a few panels from my contribution:

To be continued in the exhibition…


La nuova frontiera (The new frontier) was initiated and produced by OPEN ART WEEK.
In partnership with: Biblioteca delle Nuvole (IT), Lab619 (TN), Fokus Illustration (CH) Tusen Serier (SE), Hybriden (SE).
Artistic coordination: Claudio Ferracci and Abir Gasmi.
The Tusen Serier edition of The new frontier is presented with support from Malmö Kulturnämnd.


Also, here’s the poster I made…

BurnOut Boy print

May 4, 2021

Here’s a new print I made of the character BurnOut Boy, from my comic the upcoming CBA vol 52: BURNOUT (to be released in late May).

You can order it in various sizes from the Hybriden webshop.

Kind of fitting for these days, right?