“Jag har alltid haft svårt för att kollektivt fördöma människor.” men nu pratar jag om feminister så då är det ok. Förlåt, “många feminister”, dvs inte alla. Men om du läser den här texten kommer du att förstå att alla feminister är ungefär lika illa.

Men allvarligt talat… 
Jag är man. Det är inget jag är stolt över och inte heller något jag skäms över, det bara är så det råkar vara. Jag är också vit, inteheltmenganskamycket heterosexuell och med tiden kommer jag väl att bli medelålders med lite tur. Men jag har aldrig känt mig hotad av några feminister. Jag har heller aldrig känt mig utpekad eftersom jag vet att jag inte sitter i någon direkt maktposition, så du kommer inte att få höra något “men JAG har ju aldrig förtryckt någon och JAG har minsann inte haft det så lätt alltid så det är orättvist att JAG ska pekas ut som dålig man”. Jag förstår att jag i många situationer har en del fördelar pga mitt kön men jag förstår också att när det pratas om att männen styr världen så är det inte mig personligen det handlar om.

Visst finns det feminister jag inte alls håller med, som särartsfeminister (finns det ens någon som kallar sig så nuförtiden?) och radikalfeminister. För jag ser inte kön som det enda som avgör hur stor makt man har över sitt och andras liv. Jag förstår också att det är stor skillnad på olika feminister och det vore konstigt av mig att inte sympatisera med en allmänfeministisk kamp. Varför skulle jag vilja motarbeta de flesta av mina vänner, som råkar vara kvinnor och som därför löper risk att uppfostras till att tro att de är svagare, få sämre lön, löpa större risk att bli våldtagna osv? De flesta av mina kvinnliga vänner har också helt andra problem som inte har med kön att göra, men visst är det ändå en del av grejen.

Mitt eget feministiska uppvaknande kom på träslöjden i mellanstadiet när jag förväntades automatiskt veta vad olika verktyg hette bara för att jag var kille. Jag levde inte upp till de “manliga” idealen. Det var också tydligt att träslöjd var lite bättre än syslöjd. En kille som valde syslöjd var inte alls lika cool som en tjej som valde träslöjd. För de av er som eventuellt missat det (och som inte sett några strukturella föreställningar kring kön) så sågs träslöjd som manligt och syslöjd som kvinnligt. Det gör det säkert fortfarande, kanske ännu mer nu än på 80-talet. Poängen var att jag förstod att killar och tjejer/män och kvinnor inte sågs som jämbördiga och inte heller sågs som personer utan som del av en könsbaserad grupp. För mig och “många feminister” (inte de Birro pratar om uppenbarligen) handlar feminismen om att utjämna den här ojämlikheten.

Jag förstår de av mina vänner (och andra kvinnor) som ibland blir bittra eller tom hatiska mot män i allmänhet pga saker de varit med om och/eller ser omkring sig nästan jämt. Jag tar inte det personligt som vissa andra verkar göra. Visst går vissa för långt och gör manshatet till en identitet, men för de flesta verkar det vara en övergående period.

Jag känner inte att jag måste gå ut och säga offentligt att det faktiskt finns vettiga, snälla och fina män. Det är väl ingen som på allvar trodde något annat även om språket ibland är hårt?

Jag håller med Birro om att det finns mycket viktigare saker än bolagsstyrelser och pronomen osv att slåss för/emot, men det kanske inte bara är feministernas fel. Det kanske handlar om att klass har blivit en ickefråga i svensk debatt (ja, att klasshatsdebatten blev så stor efter en jävla poesiläsning är ett tecken på detta och visar vilken nivå den diskussionen ligger på). Jag skulle snarare skylla det på högern (oavsett om den företräds av Alliansen eller Socialdemokraterna) som helt har förskjutit perspektiven.

Jag skyller också på medialogiken som säger att en rabiat radikalfeminist funkar bättre än en sansad anarkafeminist och som också uppmuntrar frosseri i rubriker där män är förövare och kvinnor offer. Är det då konstigt att debattklimatet ser ut som det gör? Men det är viktigt att komma ihåg att det där bara är “journalistik”. Det är bara en av alla olika arenor där debatt förs. Att de rösterna hörs mest behöver inte betyda att de är de enda rösterna som finns.

Advertisements

30 nov…

November 7, 2013

For many years, November 30 has been a day of conflict in Lund, Sweden.

Nazis trying to celebrate some old king, antifascists trying to stop them, cops trying to stand in the middle.

This year will see the release of a book depicting this conflict. Here are some samples of my illustrations for the book:

30nov1980-02b 30nov1991-01 30nov1991-03a

More will come later…