De här två texterna har jag hittills fått publicerade i Helsingborgs Dagblad. Den första drog igång en mycket större debatt än jag väntat mig, vilket är välkommet, inte minst för att det egentligen inte är Bamse det handlar om utan mycket större frågor.

Den andra texten är en replik på Annelie Kungsman-Perssons svar på min första recension.

ONSDAG 18 MAJ:

 Jag har ingenting emot propagandaserier som sådana, så länge de är ärliga med vad det handlar om. Men det känns rätt unket när Migrationsverket ger ut en Bamse-serietidning som riktar sig till barn.

Ja, du läste rätt. Bamse. Jag växte upp med Bamse på 1980-talet och tyckte alltid att den stod för bra värderingar, åtminstone på den tiden.

Den starke Bamse, dopad med dunderhonung, ser det som sin självklara plikt att skydda de svaga i världen. Någonting som rimmar illa med dagens migrationspolitik, där det högsta målet verkar vara att så få som möjligt ska få stanna i Sverige.

Tidningen riktar sig till barn som kommer hit som asylsökande. En välvillig tolkning skulle vara att den är ett ärligt försök att informera om asylprocessen på ett enkelt sätt för barn, men även om det är intentionen så blir resultatet någonting helt annat. Någonting som inte alls är lika trevligt.

Naturligtvis står det ingenting om åldersbestämning genom skelettröntgen eller om frihetsberövande (så kallad förvarstagning) av personer som misstänks för att inte vara samarbetsvilliga vid avvisning. Inte heller står det om hur mycket som hänger på den första intervjun eftersom det anses som bristande trovärdighet om man kommer på fler detaljer vid senare tillfällen, och trovärdighet väger tyngre än faktiska asylskäl.

Kanske hade det blivit en mindre passande serie för barn om Meles i serien hade sytt ihop sin mun i en desperat protest mot avvisningen. Problemet är bara att sådant händer i verkligheten och att den här serien är ett försök att ge en retuscherad bild av just den verkligheten.

Mellan serierna är faktasidor instoppade, i klassisk Bamse-tappning. Bland annat en om känslor, där Skalman förklarar varför man kan få ont i magen eller huvudet när man är rädd eller arg, till exempel i väntan på beslut. Botemedlet är att gå i skolan, leka utomhus och träffa kompisar, som om det var brist på frisk luft som var problemet för de här barnen och inte en hotfull livssituation.

Det värsta är sista sidan. Meles och hans föräldrar kommer tillbaka till sin släkt i hemlandet efter att ha blivit utvisade. Allt är så fint och idylliskt och de hade det rätt bra där ändå. Särskilt nu när han har med sig sin fina svenska modelljärnväg. I sista rutan är hela familjen lycklig och det går inte att ta miste på budskapet: Det är nog ändå bättre att bli hemskickad än att få asyl och inget ont kommer att hända dem som Migrationsverket har bestämt saknar asylskäl.

Jag får ont i magen av det här.

Kanske borde jag gå ut och leka med mina kompisar så det går över?

TORSDAG 18 MAJ (svar på Annelie Kungsman-Perssons inlägg):

“Med barnkonventionen som utgångspunkt”, säger Annelie Kungsman Persson från Migrationsverket om sitt projekt Riktad information till asylsökande barn. Kanske är det därför Bamseserien ligger så långt från verkligheten för många asylsökande? För barnkonventionen verkar inte ligga högst på dagordningen i den svenska asylpolitiken. När jag pratar med personer som jobbar med ensamkommande flyktingbarn hör jag hela tiden om saker som inte platsar i den skönmålning som Migrationsverket vill ge av sin verksamhet, bland annat i Egmonts Bamsetidning. Saker som inte är allmän kännedom i Sverige men som sker hela tiden. Senast hörde jag om en kille som mår så dåligt och är så desperat att han sytt igen munnen på sig själv.

I serien kommer Mim, ett av de två asylsökande barnen, från ett land i krig. Hon får stanna medan det andra barnet får åka hem igen. Situationen i Mims ursprungsland liknar den i till exempel Irak, dit det sedan i höstas går ett nytt flyg var tredje vecka fullt med avvisade asylsökande. De väcks mitt i natten på förvaret där de suttit inlåsta i väntan på avvisningen och skickas utan ägodelar till en oerhört osäker situation. Det är inte vad som händer i serien, men det är så det ser ut i verkligheten för alldeles för många.

Då spelar det ingen roll om Migrationsverket använt barn som bollplank när serien gjordes, den är fortfarande ett hån mot alla dem som upplever en helt annan veklighet. En sak har Kungsman Persson rätt i åtminstone: Lagarna behöver ändras.

Mer kommer…

Advertisements

Bamse…

May 19, 2011

Var precis med i Nyhetsmorgon via telefon, angående min recension i Helsingborgs Dagblad av Bamsetidningen som nyligen kommit från Egmont och Migrationsverket. Där var en del skitsnack, framförallt från Annelie Kungsman Persson (Migrationsverket) och jag hade väntat mig att få ordet en gång till och inte bara några meningar i början.

Några av de sista sakerna hon sa var att återvändandet sker på ett värdigt sätt och att alla som har asylskäl får stanna. Man behöver inte läsa många avslagsbesked för att se att det sista inte är sant. Och det sker knappast på ett värdigt sätt. Hade jag fått ordet igen hade jag pratat om förvarstagning och massdeportationer.

Att först låsas in på obestämd tid, utan att ha begått något brott som annars är brukligt, för att sedan väckas mitt i natten, drogas och handfängslas och sättas med våld på ett plan och skickas iväg utan ägodelar till den osäkra situation man lämnat allt för att fly från känns knappast som en värdig behandling.

Nu går jag och lägger mig igen.